Jag tycker om att slippa vakna själv, att någon finns där när man vaknar med panik för man drömt en mardröm, någon man kan ligga och prata med långa nätter när man inte kan sova, någon som kramar om en och ler på morgonen. Men samtidigt känns det så ovant, det känns nästan läskigt. Jag har jätte svårt att visa känslor och öppna mig för någon ny, jag är så rädd att falla för fel kille och bli sårad igen.
Men om man går omkring och är rädd så vet man aldrig när man hittar rätt.
En sak vet jag iallafall, jag ska aldrig släppa in någon så nära inpå i mitt liv. Inte än iallafall.

Vaknade nyss, ligger och lyssnar på bästa markus och ska försöka gå upp snart.
Ska strax åka hem till en fin vän så ska vi träna lite sen blir det skitsnack och kaffe för hela slanten!