Jag vill kunna säga att jag mår bra och är glad. Men det gör jag inte just nu. Jag går omkring med ständig ångest och sover bort mestadels av dagarna.

Jag har alltid haft svårt att erkänna att jag mår dåligt, särskillt för mig själv. Jag vill vara den där glada positiva tjejen jag brukar va. Men nu orkar jag inte längre, jag har tänkt aldeles för mycket på andra och för lite på mig själv, jag har gjort saker som jag vet kommer såra mig senare med tanken "jag lever i nuet och det gör mig lycklig nu".  Men när allt tar slut sen så står jag där trasig och ensam, för det gör det, tar slut alltså. Det gör allt någon gång, det är något jag lärt mig att leva med. Jag vet att man ska tänka, ångra aldrig något som en gång gjort dig lycklig osv. Och jag gör inte det heller, det enda jag ångrar är att jag litar fullständigt på människor och tror att alla är snälla, jag går in i säker med ett öppet hjärta och fastnar väldigt lätt. Jag ångrar alltså att jag är så godhjärtad som jag är.

Och nu har jag nått en punkt där jag känner att jag orkar inte ha massa folk runt omkring mig hela tiden jag orkar inte lyssna på hur dåligt andra mår och försöka trösta och hjälpa andra att plåstra ihop sina liv när jag egentligen måste försöka plåstra ihop mitt eget liv. Jag känner mig  jätte egoistisk när jag skriver det här, men för en gångs skull, för första gången i mitt liv ska jag vara riktigt egoistisk och bara fokusera på mig själv och på att få mitt liv att funka igen. Jag har världens bästa vänner och familj som ställer upp och hjälper mig otroligt mycket även om dom inte gör något särskilt. Jag vill börja träna ordentligt igen, känna mig nöjd över min kropp och mig själv, jag vill vara piggare på dagarna och orka göra saker istället för att bara ligga hemma med huvudvärk och ångest. Och det kommer jag kunna göra, för nu börjar jag med mitt nya liv, det livet där jag står i fokus och där huvudsaken är att jag mår bra och lever ett hälsosamt liv!